goldensky

Det är inte jag som bestämmer.
Att vindarna råkar blåsa åt ett annat håll, en annan riktning, att jag råkar ta uppförsbacken, eller att saker glider ur händerna på mig och att jag förlorar människor.
Det är inte jag som bestämmer att jag ska göra fel, att jag inte tycker om det jag borde, tycker om han jag skulle, eller går de där stegen som jag redan har gått.
Det är inte jag som bestämmer att jag inte vet.
Jag har bara bestämt att inte välja är också ett val.
För jag antar att det är det. Som i en förvirrad korsning, där vinden blåser åt alla riktningar. Där väljer jag att inte välja. För ett tag. Sedan får vi se.

Och det är klart att jag lyssnar. På vartenda ord du säger.

Och nu är det söndag. Björket igår. Yey. Nej.

Och nu ska jag se Vänner. Ringa Josse först, och planera lite. Sedan kanske pizza, på viking, MUMS. Eller, just nu är jag inte så hungrig eller sugen på något, mat, eller något annat. Alls. Men jag känner mig själv. Jag kommer att ändra mig.

Chris brown är bra. Jag gillar egentligen inte hans typ av musik, men faktiskt, jag gillar hans låtar.
Annars inte så mycket. Kanske björket ikväll, billigt björket (!), annars vet jag inte riktigt.
Jobb nästa vecka, fyra dagar, ewa konfirmation på lördagen och sedan ledig söndag för att jobba måndag.
Men vädret suger så det gör ingenting alls. Jobb är bra, fast jag tror inte vården är något för mig, i framtiden då. Det är för tragiskt och för okreativt för att jag skulle kunna trivas, men alla dessa söta människor man träffar, det är iofs något jag skulle sakna om jag inte skulle kunna göra det i det arbetet jag väljer, men men varför tänka på det nu?
Vissa har sådan koll, och vissa har redan bestämt sig. Jag känner att jag är någonannanstans. Lite lost , :P




take me there, somewhere.
vi behöver inte fatta, vi behöver inte förstå.
give me all, give me life.
för stunden, för dagen.
take me there, somewhere.
the more I get, the more I want.

Av allt man hört hade jag enorma förväntningar på denna film. Alla avsnitt man sett, och alla priser serien fått, filmen var tvungen att toppa allt det där.
- Och det gjorde den. Mer än nog. It was fabulous.

Jag älskade denna serie från första början. Alla fyra är så olika. Samantha med sig själv som första prioitering, Charlotte, den eviga optimisten med tron på evig kärlek, eller Miranda karriärskvinnan som lägger kärleksproblemen på hyllan och ser allt utifrån realistiska synvinklar. Och sen så kom Carrie, en blandning av dem alla. Som visar misstag efter misstag. Och det är hon vi oftast, i många situationer, känner igen oss som. Jag har gjort det. Alla dessa fruktansvärt dåliga misstagen vi gör då vi hoppas och tror för mycket, på den där underbara kärleken. Eller alla de gånger vi misstror den, och viker oss för att inte bli sårade, och missar anledningen till varför man stannade kvar hos en viss person, varför man blev kär.
En helt underbar fantastisk film, som enligt mig, toppar avsnitten, i en tvåtimmars lång film med allt en film ska innehålla. Det bästa sedan hundtricket, är min slutgiltiga recension. Och jag älskade filmen. Så mycket har hänt. Och jag grät. Ja, OJ, om jag grät. Hur kan man inte? Filmen innehåller allt. Allt är så underbart, allt är så fruktansvärt. Så mycket skratt, minst lika mycket tårar. Frustration, glädje, längtan, sorg. Kärlek. Love. Allt. Jag fick rysningar, av filmen. Jag kände igen mig. I alla. Jag tror många känner igen sig. Man är rädd för att man ska bli för lycklig. Man är rädd för att lyckas. Man är rädd för att vara kär. Jag har varit det allt för många gånger.
Men varför ska rädslan ta över, om man har ett skyddsnät som fångar en?
Ett skyddsnät av vänner och familj. Och sprider inte filmen budskapet om kärlek, är det minst lika mycket om ditt skyddsnät, de som fångar dig, de som hjälper dig upp igen. Man kan inte lyckas, om man inte vågar att misslyckas. Och man vågar misslyckas, då man litar på att ta steget ut. Och steget ut tar man när man vet att någon fångar en om man tar ett snedsteg någonstans på vägen.
Och sedan lyckas man.
Sådär helt enkelt.
Det blev djupt, men woh vad fin den filmen var.
Det bästa sedan Hundtricket, och då är det bra.



Fabulous.

Och det mest underbara är att förstå hur man vill ha det. Det gör jag nu.
Kanske är det det som är frihet. Varför snackar jag så mycket om den här friheten?
Kanske för att jag längtar efter något jag nu kan få. Allt grundar sig på att nu finns inga gränser, inga förpliktelser eller några som helst krav, på någonting. Och det älskar jag.

Bli den du är, den du alltid försöker vara, hela tiden.
Och ha så kul som du alltid har, så blir du nog så lycklig, som du alltid är.
Jag bryr mig inte.
Jag tänkte i alla fall göra någonting annat. Klaga lite, skrika lite, skratta lite, umgås lite. Du vet, mitt liv. Inte alltid så underbart, ganska plågsamt ibland, men värt att leva ändå, med alla de fina människor jag väljer att dela det med. Jag ska ta vara på ljusglimtarna.
Jag ska ta dagen som den kommer, i alla fall försöka.
Kanske där jag fick svaret på vad frihet var i alla fall.

Klockan är 23.31 och jag är inte på utsparken. Nej. Om det är ett bra beslut? Det vet jag inte än, men jag hoppas det. Innan när man tänkte på studentveckan, och planerade den, så klart tänke man att utsparken var ett självklart val, men nu när man festat hela gårdagen, och på torsdag är det fest från morgon till natt, så känns utsparken lite för mycket. Jag vill inte vakna upp på torsdag och känna att jag orkar inte. Jag vill uppleva min studentdag, och njuta fullt ut. För det är så det är att om två dagar vid den här tiden dansar jag som en galning på studentdiscot på björket i min nya fina vita klänning, med pipan visslandes i munnen och studentmössan på huvudet. Den dagen, den lyckan.
Så nej, ingen utspark för mig. Istället blev det lite smått festande i djupadal med ganska många teknikare, som minst sagt var på partyhumör, och med lite naturare. Efter en och en halv timme eller så gick vi till korveriks. Det var jag, Marina, Emma och Petra. Petra handlade pommes och vi satt med och småhuttrade och pratade om allt. Mest om studenten.

Nu när jag tänker tillbaka så minns jag allt. Minsann och dag gick tiden snabbt. Och FY, vad det kändes segt och faktiskt hemskt emellanåt. Men jag tog mig igenom det. Och nu står jag här. Inte trodde jag att dessa tre år skulle få stor påverkan på mig, förändra. Men sanningen är den, att mycket har förändrats.
När jag kom till musik i ettan, var jag en blyg, osäker och förvirrad tjej (vissa egenskaper jag fortfarande har). Jag visste inte om det var rätt val men jag försökte ändå. Jag minns hur jag klagade på min klass. Hur estetiska alla var. Hur alla inte var som jag. Som jag ibland längtade till att byta tillbaka till media. Hur allt var fel, ingen förstod mig, och vad kunde jag? Musik? Sarah, du valde fel. Dessa tankar gick runt och runt. Men jag tog mig igenom dessa tre åren. För någonstans på vägen så hände något, och jag orkade med. Något fick mig att intala mig själv att minsann och dag klarar jag det här. Varje dag hade sin charm, sin sorg och sin längtan. Och dessa dagar tog jag mig igenom. Mycket skratt, kärlek, tårar, förtvivlan, lycka, slappande, kämpande. Allt, allt och allt. Och det är bara tre år. Visst kändes det segt. Men när jag nu tittar tillbaka ser jag hur jag själv har förändrats. NU vet jag vem jag är, vad jag står för. Vilka människor jag vill ha i mitt liv och vilka människor jag har det lika bra utan. Nu vet jag vilka som kommer stanna hos mig när jag behöver dem och alla dem som bara blir ytliga kontakter. Nu vet jag vad jag vill säga, vad jag inte behöver säga och all den här prestationen som inte ger någon nytta alls. Nu vet jag. NU kan jag uppskatta min klass, på ett helt annat sätt. Jag kan tycka om vissa människor, acceptera dem och inse att vi kanske är lika förvirrade båda två. Nu trivs jag. I livet och med allt. Kanske behöver man bara skriva ett par rader och få in positiva tankar. Så när dagarna känns hemska, så ska jag se det här. För NU vet jag. Och studenten är bonusen med allt vad jag faktiskt har fått. Det sägs att gymnasietiden ska vara den bästa i ens liv. (?) Okej. För min del är svaret nej. För det är något jag inte kan avgöra nu. Jag har ett helt liv framför mig. Frihet i stora mängder. Och det ska jag uppleva först. För nu vet jag.